Shibuya

 Vi besökte Shibuya i onsdags. En halvtimme från dörr till dörr typ från där vi bor, nära och smidigt. Det japanska tågsystemet är en utmaning att förstå men framöver när jag planerar att bo längre perioder i Japan lär jag lära mig bemästra "hitta dit och hit och tillbaka"-utmaningen. Vi började med att flanera omkring och insupa intryck, både visuellt och ljudligt. IKEA, kebabhörnet, den berömda korsningen, coola bilar och alla människor. En sak som slagit oss är att det är mycket fler utlänningar i Tokyo än vad vi sett vid tidigare besök. T e x när vi skulle betala efter ett tre-timmars besök i  MEGA Don Quijote så var flertalet i kassan av icke-japansk härkomst. Invandringen till Japan har ju historiskt varit superlite, vi talar typ 1000 personer per år till ett land med 120 miljoner invånare. Det får Sverigedemokraternas politik att framstå som en human version av Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans. Nu är det fler utlänningar. Dock är det ju sommartider vilket lär öka antalet turister som besöker Tokyo, men ändå. Nedan lite bilder och film från första intrycket av Shibuya, enjoy:

 Då en vistelse vid Shibuya tarvar energi beslöt vi att besöka Gusto, det var en god måltid. Alla laddade batterierna och personligen åt jag karage teishoku. Teishoku är en japansk term för måltidsset, typ ris, soppa, grönsaker. Karage är stekt kyckling som marinerats i soja. Det var mycket gott och jag tog drinkset, d v s oändligt med dryck såsom Fanta Mellon och kaffe. Mummis!

Vi gick runt och tittade i skoaffärer efter sandaler till mig men det fanns inga i storlek 47, 30 cm; en affärsidkare beklagade sig djupt och hänvisade till en annan affär, allt för att göra kunden nöjd. Sådant beteende ses sällan i Sverige. I en affärerna såg jag Red Wings-kängor. Jag hade ett par sådana när jag var 18-19 år. Min pappa hade sådana också, det var ett fint minne att helt plötsligt göra en resa till minnenas allé då jag såg på nämnda skor:

Så här i efterhand kan jag konstatera att min pappa då och då var före sin tid gällande saker som blivit populära. Han hade Red Wings-kängor, han körde Land Rover Defender, han använde rutiga skjortor som i mitt tycke är stiligt nu i alla fall och får väl anses som ganska populärt, måhända en subjektiv tolkning. Som nämnts ovan besökte vi Don Quijote, en tretimmarsvistelse bland massa människor, trånga ytor, konstant musik flödandes ur högtalarna, samma visa om och om igen. Jag är inte världens kortaste eller minsta person så jag hade fullt sjå att navigera bland alla hyllor, människor och saker i taket men det gick bra. Hissarna som finns i byggnaden är konstant ockuperade och det är en mental maktkamp att positionera sig rätt så man kan slinka in och få en plats om trapporna ej kan nyttjas då man måhända har en vagn med grejer i. Efter besöket tog vi en paus utanför och betraktade allt folk. En guldbil med en rappare åkte långsamt förbi. Jag gjorde 👌 varpå han svarade med ✌ fast omvänt, d v s Peace-tecknet typ. Word, respect bro, peace out, booom! Nedan följer ljud och bild från besök till elektronikbutiken LABI (Erina spelade piano!) och vår resa hem till Meguro, enjoy! 

Jag bevittnade några som spelade Koma vilket är ett gammalt japanskt spel där man spinner iväg snurror som studsar på varandra. Kul att våningsplanet ifråga som säljer spel och gubbar med mera hade anordnat en spelyta för detta:

Japan är med i fotbolls-vm, matchen mot Sverige gick bra för båda får man säga, bägge lagen vidare till slutspel!

Hachikō, den berömda hunden som väntade på sin husse vid tågstationen fastän husse ifråga redan avlidit:

Festen är slut, allt är över. En ensam man vandrar hemåt till sin lägenhet. Så många människor i denna stad men så ensam. Han anstränger sig på jobbet att hänga med på AW:s, han hejar på grannarna och talar vänligt till den söta tjejen på seven eleven. Dock kvarstår faktumet att han är ofrivilligt ensam. Denna natt skall han liksom så många gånger förr dricka sig redlöst berusad för att hejda den våg av ångest han vet kommer, vilket Björn Skifs sjunger om i låten "Det blir alltid värre framåt natten". Eller vad yrar jag om; karln är en häradsbetäckare av rang (lånad formulering från en svensk tv-serie, vilken? Svaret ges i slutet av inlägget) och har ett rikt socialt liv och har flera barn och stabil ekonomi. Kanske. Låt oss nöja oss med att han är på väg hem. Booom.

Landcruisern igen, denna gång utan regn:

Jag, Julia och Ylva besökte ett för oss nytt sento som ligger cirka 20 minuters promenad härifrån. Varje sento har sin egen touch och detta sento utmärker sig genom att ha öppet till två på natten, det finns tunnor med kallvatten i så man kan kyla ned sig. Vidare fanns stolar så man kan sitta bekvämt och vila mellan badomgångarna. Bastun kunde man boka tid för. Lite ovanligt och krångligt i mina ögon. Efter bad fanns det en slappgörna utanför där man kunde läsa manga, det fanns över 7000 böcker om jag inte minns fel. Trevligt ställe! Nedan ses bild från vårt besök. Efter badet gick och cyklade vi långsamt hemåt i Tokyo-natten.

 Jag vet att ni vrider er i kramper, svettiga och sömnlösa nätterna igenom skrikandes med fradga runt läpparna "Fler inlägg, mer bilder, mer filmer, mer av Harald-san!" Jag vet allt detta, jag vet, jag vet. Fler inlägg kommer! Hav tålamod kära läsare!

 Eder estradör Harald, i den japanska myllan, önskar allt gott. Ha det så bra!

PS Tv-serien ifråga som efterfrågades ovan är Äntligen! DS