Harald-in-Japan

Friday, July 15, 2022

Tack Japan för den här gången!

 Allt har en ände, korven har två! Med denna djupa filosofiska insikt börjar jag skriva på det sista inlägget för den här gången. Tiden i Japan har varit fantastisk. Det viktigaste har varit att träffa och umgås med Erinas föräldrar. Vi har ju bott i våningen ovanför dem så det har varit lätt att ses och vi har ätit middagar och frukostar ihop. Vi åker hem på söndag, taxin är bokad och vi börjar plocka ihop våra prylar, men ett par fina dagar har vi kvar. För några dagar sedan kom Erinas kompisar över, så vi hade en liten fest här. Det åts och dracks och vi hade kul vilket bilden nedan skvallrar om:


Vi har även träffat Erinas kusin (på hennes pappas sida). De bor nära härifrån, endast tio minuters promenad. Barnen fick glass och jag åt söta bönor, vad det nu heter:


Vad mer har hänt? Jo, jag har tränat karate i en klubb som ligger typ 40 minuter härifrån med tåg och promenad. De tränar inom JKF. Jag tränar inom JKA. Det är snarlika stilar med endast små skillnader i hur tekniker utförs så jag kände igen mig mycket. Det enda som var utmärkande var att man efter en utförd serie tekniker, går upp på tå och sedan sjunker ned och andas ut med knutna nävar. Lite ovanligt för mig, men det kändes helt ok. För den intresserade erbjuds denna länk för att läsa mer om JKF och karate: https://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Karate_Federation.
Jag tränade med en blandad skara människor med varierande ålder. Huvusensei heter Tanaka och har sjunde dan. Han tog emot oss och var trevlig, liksom resten av klubbmedlemmarna. Den instruktör som ledde mitt pass var verkligen duktig, både tekniskt men även hur man instruerar. Klubben har regelbundet besök av utlänningar så de hade vana att prata på engelska och visa så att säga. Vi tränade 1.5 timme med några minuters paus varje halvtimme. Jag var gediget trött efter passet och njöt av en strong zero ( nioprocentig alkoholdryck, farligt god...) hemma i soffan sedan. Nedan poserar jag med mina träningskompisar. Jag tänker komma tillbaka till denna klubb och träna. Förutom högkvalitativ karate så finns det ett sento (varmbad) precis bredvid som jag tänker prova.





Igår drog vi iväg och besökte ett äkta onsen. Det måste man ju när man är i Japan. Det var bad både utom- och inomhus, det fanns bastu och allt möjligt. Vi förlustade oss där i tre timmar cirka innan vi kände att vi var klara. Efter det åt vi gott vid Okayama station, detta charmiga stråk av affärer och restauranger. God och billig mat, min ramen kostade typ 40 kronor och var utsökt.





På väg hem från badandet noterade jag denna station med roligt namn. Jag har uppmärksammat samma sak i tidigare inlägg, men man får inte roligare än man gör det:


Jag såg denna skylt också, som så underbart resonerar i saklig ton att om man uppmärksammar en allvarlig incident så skall man åberopa hjälp. Ett annat sätt att skriva vore t ex "Get help damn it!"


Jag har läst en riktigt bra bok som heter "Det grymma havet" och skrevs 1951 av Nicholas Monsarrat. Det är en skönlitterär mustig historia om kriget till havs under andra världskriget. Otroliga umbäranden, funnen och förlorad kärlek, stupade män och förlorade fartyg. I Shibuya fann jag modeller av olika japanska stridsfartyg från andra världskriget. Jag inhandlade fartyget med namn "Kongo" som jag skall montera hemma i Sverige. Detta specifika fartyg torpederades av den amerikanska ubåten "USS Sealion" och sjönk i det Taiwanesiska sundet den 21:a November 1944. Mer om fartyget finns på: https://en.wikipedia.org/wiki/Japanese_battleship_Kong%C5%8D.



Igår på tv:en såg jag på ett program där japaner lär sig engelska. De kämpar på i samma anda som jag tar mig an den utmanande japanskan. Nedan ses både film och bild som illustrerar japanernas kamp för att lära sig engelska, gambatte kudasai!



Jag avslutar inlägget med några fina bilder som ramar in vår vistelse här. Ha det så bra tills vi hörs nästa gång när jag är i Japan!










Ödmjukt eder doktor Svensson i Japan.








0 Comments:

Post a Comment

<< Home