Vi besökte Shibuya i onsdags. En halvtimme från dörr till dörr typ från där vi bor, nära och smidigt. Det japanska tågsystemet är en utmaning att förstå men framöver när jag planerar att bo längre perioder i Japan lär jag lära mig bemästra "hitta dit och hit och tillbaka"-utmaningen. Vi började med att flanera omkring och insupa intryck, både visuellt och ljudligt. IKEA, kebabhörnet, den berömda korsningen, coola bilar och alla människor. En sak som slagit oss är att det är mycket fler utlänningar i Tokyo än vad vi sett vid tidigare besök. T e x när vi skulle betala efter ett tre-timmars besök i MEGA Don Quijote så var flertalet i kassan av icke-japansk härkomst. Invandringen till Japan har ju historiskt varit superlite, vi talar typ 1000 personer per år till ett land med 120 miljoner invånare. Det får Sverigedemokraternas politik att framstå som en human version av Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans. Nu är det fler utlänningar. Dock är det ju sommartider vilket lär öka antalet turister som besöker Tokyo, men ändå. Nedan lite bilder och film från första intrycket av Shibuya, enjoy:
Då en vistelse vid Shibuya tarvar energi beslöt vi att besöka Gusto, det var en god måltid. Alla laddade batterierna och personligen åt jag karage teishoku. Teishoku är en japansk term för måltidsset, typ ris, soppa, grönsaker. Karage är stekt kyckling som marinerats i soja. Det var mycket gott och jag tog drinkset, d v s oändligt med dryck såsom Fanta Mellon och kaffe. Mummis!
Vi gick runt och tittade i skoaffärer efter sandaler till mig men det fanns inga i storlek 47, 30 cm; en affärsidkare beklagade sig djupt och hänvisade till en annan affär, allt för att göra kunden nöjd. Sådant beteende ses sällan i Sverige. I en affärerna såg jag Red Wings-kängor. Jag hade ett par sådana när jag var 18-19 år. Min pappa hade sådana också, det var ett fint minne att helt plötsligt göra en resa till minnenas allé då jag såg på nämnda skor:
Så här i efterhand kan jag konstatera att min pappa då och då var före sin tid gällande saker som blivit populära. Han hade Red Wings-kängor, han körde Land Rover Defender, han använde rutiga skjortor som i mitt tycke är stiligt nu i alla fall och får väl anses som ganska populärt, måhända en subjektiv tolkning. Som nämnts ovan besökte vi Don Quijote, en tretimmarsvistelse bland massa människor, trånga ytor, konstant musik flödandes ur högtalarna, samma visa om och om igen. Jag är inte världens kortaste eller minsta person så jag hade fullt sjå att navigera bland alla hyllor, människor och saker i taket men det gick bra. Hissarna som finns i byggnaden är konstant ockuperade och det är en mental maktkamp att positionera sig rätt så man kan slinka in och få en plats om trapporna ej kan nyttjas då man måhända har en vagn med grejer i. Efter besöket tog vi en paus utanför och betraktade allt folk. En guldbil med en rappare åkte långsamt förbi. Jag gjorde 👌 varpå han svarade med ✌ fast omvänt, d v s Peace-tecknet typ. Word, respect bro, peace out, booom! Nedan följer ljud och bild från besök till elektronikbutiken LABI (Erina spelade piano!) och vår resa hem till Meguro, enjoy!
Jag bevittnade några som spelade Koma vilket är ett gammalt japanskt spel där man spinner iväg snurror som studsar på varandra. Kul att våningsplanet ifråga som säljer spel och gubbar med mera hade anordnat en spelyta för detta:
Japan är med i fotbolls-vm, matchen mot Sverige gick bra för båda får man säga, bägge lagen vidare till slutspel!
Hachikō, den berömda hunden som väntade på sin husse vid tågstationen fastän husse ifråga redan avlidit:
Festen är slut, allt är över. En ensam man vandrar hemåt till sin lägenhet. Så många människor i denna stad men så ensam. Han anstränger sig på jobbet att hänga med på AW:s, han hejar på grannarna och talar vänligt till den söta tjejen på seven eleven. Dock kvarstår faktumet att han är ofrivilligt ensam. Denna natt skall han liksom så många gånger förr dricka sig redlöst berusad för att hejda den våg av ångest han vet kommer, vilket Björn Skifs sjunger om i låten "Det blir alltid värre framåt natten". Eller vad yrar jag om; karln är en häradsbetäckare av rang (lånad formulering från en svensk tv-serie, vilken? Svaret ges i slutet av inlägget) och har ett rikt socialt liv och har flera barn och stabil ekonomi. Kanske. Låt oss nöja oss med att han är på väg hem. Booom.
Landcruisern igen, denna gång utan regn:
Jag, Julia och Ylva besökte ett för oss nytt sento som ligger cirka 20 minuters promenad härifrån. Varje sento har sin egen touch och detta sento utmärker sig genom att ha öppet till två på natten, det finns tunnor med kallvatten i så man kan kyla ned sig. Vidare fanns stolar så man kan sitta bekvämt och vila mellan badomgångarna. Bastun kunde man boka tid för. Lite ovanligt och krångligt i mina ögon. Efter bad fanns det en slappgörna utanför där man kunde läsa manga, det fanns över 7000 böcker om jag inte minns fel. Trevligt ställe! Nedan ses bild från vårt besök. Efter badet gick och cyklade vi långsamt hemåt i Tokyo-natten.
Jag vet att ni vrider er i kramper, svettiga och sömnlösa nätterna igenom skrikandes med fradga runt läpparna "Fler inlägg, mer bilder, mer filmer, mer av Harald-san!" Jag vet allt detta, jag vet, jag vet. Fler inlägg kommer! Hav tålamod kära läsare!
Eder estradör Harald, i den japanska myllan, önskar allt gott. Ha det så bra!
PS Tv-serien ifråga som efterfrågades ovan är Äntligen! DS
Hallå i etern kära läsare! Vi drog iväg på en mini-semester under semestern, lördag till måndag var vi i Shimonita, Gunma. Vi bodde hos Nobuo-san och hans fru Midori-san. Det var ett späckat schema i Shimonita. Vi började med att hälsa på den nye ägaren till det hus som Miyoko-san och Tatsuaki-san ägde tidigare, där vi bodde under föräldraledighet när barnen var små. Den nye ägaren var väldigt trevlig och vi fick fotografera och filma i huset. Han kom förbi senare till Nobuo-sans hus och gav en present helt i enlighet med japansk kultur. Nedan ses bilder rörande vårt möte, enjoy!
Vår bas i Shimonita var hemma hos Nobuo-san och han fru. Den unga tjejen på bilden kommer ifrån New York-trakten och arbetar som engelskalärare i Shimonita med omnejd. Nedan följer lite bilder från vår vistelse hos Nobuo-san och Midori-san, enjoy!
Vid vår tid i Shimonita så hade vi turen att beskåda en japansk ståuppkomiker där skämten tycktes anpassade för en äldre befolkning samt tydligt vara kopplade till japansk kultur. Det jag försöker beskriva med mina egna ord är ett begrepp i Japan och kallas Rakugo (落語). Lokala kommunpolitiker inledde med tal, varpå huvudnumret kunde ta sin början. Det pratades snabb japanska vilket gjorde att jag fattade minimalt men det var kul att sitta i publikhavet och se och lyssna till denna tillställning. Man fick ej filma eller fota framställningen men bilden nedan visar att det var många på plats. Medelåldern lär ha varit runt 70 år :-).
Vi besökte Eichans familj och hans grav, Eichan gick dessvärre bort för två år sedan. Eichan var Erinas morbror. Eichan var en snäll person, vi var födda på samma dag så det var kul. Hans familj är snälla också så det var en fin stund att vara där. Nedan ses bilder från vårt besök.
Nedan ses Nobuo-sans pappas grav.
Som nämndes ovan så var det ett späckat schema, vi besökte även Miyokos lillasyster Masae-san. Hon bor på boende då hon lider av demens men hon verkade känna igen oss. Det var mycket kul att träffa Masae-san. Innan vi åkte hem rev vi av en karaoke-tur också. Ett litet bås, dryck och mat och välja låtar, avslappnat och kul. I filmen nedan framför jag Take on me med Aha. Som vanligt en perfekt prestation!
Innan vi rundar av inlägget så vill jag slå ett slag för starkt kolsyrat vatten, se bild nedan. Erinas kompis Maris pojkvän introducerade detta för mig. Det verkligen bubblar i munnen, go sparkling water!
Ett stort tack till Nobuo-san och hans fru Midori-san för att vi kunde hälsa på dem och andra och återigen uppleva Shimonita, Jag avslutar inlägget med lite bilder från Shimonita-resan, enjoy. Ha det så bra tills nästa inlägg!
Hej kära läsare! Vi är återigen i Meguro efter två års väntan. Det är en underbar känsla att vara på japansk mark igen och Meguro har med åren blivit mitt andra hem. Erinas föräldrar samt deras hund Hana-chan är gamla men friska. Det är en glädje att dela dagarna med dem här. Det var på denna plats för tjugo år sedan jag träffade dem för första gången (Hana-chan var inte född då skall tilläggas) och Miyoko-san bjöd på god mat, ii omoide! (Fina minnen på japanska).
Ok, då kör vi! När vi anlände till Japan, Haneda, så såg jag denna bild nedan. Man uppmanas alltså att inte stå på toalocket. Enligt mig finns två alternativ, antingen har man ett ticks och måste stå på toalock vilket verkar långsökt, få personer har säkert ett sådant ticks. Det andra alternativet är mer trovärdigt och det är att japanska toaletter förr i tiden låg längs marken så äldre folk kanske tror att man skall göra liknande manér på denna toalett.
Vi upplevde en jordbävning skala 3 här i Meguro. Inget allvarligt, bordet skakade lite grand. Det är dock lite oskönt att man aldrig vet om eller när en jordbävning inträffar. Pratet går att man dessvärre tror att en stor jordbävning skall komma då det gått så länge sedan förra men det där vet man lite om tror jag. Nedan följer lite bilder och kanske någon film från första tiden i Meguro 2026. Ett slags välkommen tillbaka-ögonblick. Enjoy!
Hana-chan är 16 år nu och har blivit en gammal dam som mest vilar.
Jag var inne i Himonya Church där Erina gick i förskola.
Jag och barnen var på det lokala sentot (varmbad). Jag träffade en italienare, Angelo, inne där och han är kock och driver egen restaurang vid Jiugauka som ligger nära härifrån. Han bjöd in oss att besöka restaurangen, trevligt! Efter badet hade det börjat regna (det är regnperiod nu i Japan).
Emi-san, Erinas systersbarn, hälsade på. Hon är verkligen lätt att ha att göra med, väldigt snäll.
Jag klippte mig vid Eon, ett flervåningshus där det finns kläder, mat, prylar med mera. Det blev en fin klippning tycker jag! Före och efter klippning ses nedan.
Vi besökte Saizeria vid Jiugauka, mycket gott!
Erina klippte håret vid Jiugauka, fint!
Efter det på vägen hem besökte vi en nyöppnad cocktailbar, läckert! Vi pratade med personalen och andra kunder, kul var det!
Drinken nedan heter Blue Ocean:
Strong zero är en dryck som bör och skall lyftas fram. Denna rackare är på 9 procent och finns i olika smaker. Min favorit är double lemon (i bakhuvudet finns en annan smak men jag kan inte hitta den, men i skrivande stund låt favoriten vara dubbel citron):
Jag avslutar detta första inlägg ano 2026 med lite roliga och coola bilder. Nya Landcruisern är en läcker skapelse. Denna variant har de runda lysena fram vilket i Sverige endast de fem tusen första köparna fick har jag för mig. Vidare kolla in parkeringen personen ifråga gjort med sin bil (ej Landcruisern). Vi pratar millimetrar från väggen. Enjoy!
Alla damer erbjuds hjälp att tighta upp sina rumpor:
Glad midsommar från Tokyo tillönskas eder! Tills nästa inlägg, hade det så gott kära läsare önskar eder resenär i tiden Haraldo-san!
