Sayonara för den här gången

Ja mina kära läsare. Alla sagor har ett slut, allt har en ände, förutom korven som har två. Nu bär det snart av hem till Sverige igen, så detta kommer bli det sista inlägget för den här gången. Dock, som namnet på bloggen antyder så kommer jag att uppdatera den närhelst jag är i Japan igen, vilket jag tror och hoppas kommer bli många gånger framöver. Vi har precis kommit tillbaka från att ha varit i Gunma och besökt Erinas föräldrar och släktingar. Vi var där en vecka. Jag kommer visa bilder därifrån, samt ifrån Meguro där vi nu bor (i Tokyo). Jag tänkte det kunde vara passande att visa bilder från dessa två centrala "punkter" där vi vistats. De första två och en halv månaderna så var vi i Gunma och efter det så har vi bott i Meguro. Kan, den sittande premiärministern har tappat över 20 procent enligt den senaste opinionsmätningen. Detta är ganska så mycket på bara ett par månader, så frågan är hur länge han kommer sitta kvar om denna trend fortsätter. Jag har fått intryck av att japanerna är trötta på sina politiker eller åtminstone otåliga vad gäller resultat ifrån politiska åtgärder. Knappt så har en ny premiärminister valts förrän han (han, för det har aldrig varit en hon hittills tror jag) är förbrukad och en ny leende joker slängs in i hetluften. Stackars Hatoyama har man inte sett röken av efter hans snabba sorti. Jag tror att han är glad över att slippa pressen, och njuter av sin pensionering istället. Men jag kan ju ha fel. Han kanske gnisslar tänder och säger till en av sina kompisar "Jaj, skall koooma tilbakka, och viiisa vikken som betämme!" Men du har ju fått pengar Är du inte nöjd!!!!?? (säger ovan påhittade fiktiva vän när de pimplar öl hemma hos Herr Duvberg). "jjjjaaa, ekonomiskt sett, jja. Men nuu återståjj den psykiska knäcken av minna mootståndaaajje!" (svar från Hatoyama). Delar av föregående replik kommer från Jönssonligan, när Sickan vill ha upprättelse. Bra filmer, åtminstone de första.

Nåväl, vi var som sagt i Gunma. Det var runt 39 grader varmt och fuktigt. När jag gick ut var det som en blöt filt lades runt en, svetten kom direkt. Kul att uppleva men segt att behöva uppleva många år kan jag tänka mig. Denna relativt extrema hetta på dagen hade den följdeffekten att på kvällarna så åskade och blixtrade det något vansinnigt. Jag var ute med Ki, deras hund, en kväll och var på väg hemåt när ett oväder började. Runtomkring (nåväl, på rejäla avstånd men det kändes nära...) mig slog det ned blixtar kors och tvärs följt av rejäla åskoljud (heter det såå, jej borja tapa svenskan lie grand). Vintern i Japan är satans trevlig, sol och runt 15 grader, men sommaren är too much. Dock, vistelsen i Gunma var kul. Nedan följer lite bilder, enjoy:

Nu är vi dock som sagt tillbaka i Tokyo och jag har idag knallat runt med en sovandes Ylva i barnvagn, längs gator här i närområdet. Jag tänkte det kunde vara kul att visa lite bilder därifrån. Det har varit kul att promenera runt här och tittat på coola hus, parker och folk i allmänhet. Vi har ju haft den fördelen att vi kunnat gå och besöka platser på tider då det inte är så himla mkt folk överallt vilket har gjort upplevelsen trevligare. Alltså, det är trevligt med mycket folk också men inte hela tiden. Ibland är det riktigt skoj att ta tåget in till Shibuya och äta på en isakaya, gå runt och titta in i affärer mm, men det är ju lite (extra) problematiskt när man har ett litet barn med sig, så dessa utflykter har vi mot slutet reducerat då det är så mycket enklare (och trevligt) att röra sig i området där vi bor. Ok, här följer lite bilder från vår promenad. Som ni ser så är inte alla hus moderna utan det finns fortfarande äldre hus kvar, små gator (ibland en och annan grusbelagd gata också faktiskt) etc. Denna blandning gör detta område charmigt i mitt tycke. Enjoy:

Min personliga favorit är huset som visas i bilden ovanför. Först tänkte jag att det var ett ruskigt tråkigt hus, men ju mera jag sett det så har jag tyckt att det är sten- eller skall vi säga betongtufft! Ja, innan jag stänger bloggen för den här gången så tänker jag visa två bilder. En bild på mig, Erina och Ylva: Trion i Japan! Samt en bild på vår söta dotter som under tiden i Japan har lärt sig att gå, tala (mest japanska ord men även ett och annat svenskt) samt le mot pappa så han smälter på en sekund.

Sayonara för den här gången samt på återseende hälsar och tycker Doktor Svensson från Japan!

Det Stora Havet

Jag har sett, och rört vid, Stilla havet. Eller rättare sagt, Filippinerhavet om jag skall tro internet. Alltså den västra delen av Stilla havet som täcker upp Japans södra kust. Vi åkte dit med ett par kompisar, vilket bilder och text kommer ta upp lite om senare. Men först så måste jag visa ett par bilder från två politiker som tävlade om att få folkets gunst. Det har ju varit val här för några dagar sedan. Jag är ju hemskt oinsatt i Japans politik, men enligt Erina så är denna typ av val vart tredje år, och det verkar ha varit viktigt för t ex USA:s tidningar har följt valet med ett antal artiklar. Tydligen tappade den sittande regeringen som ledes av Herr Kan (Yes We Kan! är en slogan som används här) ett antal platser vilket försvårar dess förmåga att få igenom sin politik. Nåväl, på bilden nedan ser ni ett exempel på extrem tandblekning eller vad säger ni? Det blir ju konstigt när man tar den vita nyansen till höga höjder, får nästan motsatt effekt:

Bilden nedan visar vår nästa politiker(kandidat). Här behövs ju inga ord, han är ett riktigt charmtroll. Vilken spjuverblick! I hans fall skulle jag rekommendera nyttjande av tandställning:

Annars så har jag precis avslutat B-kursen i japanska. Hur mycket kan jag då tala och förstå japanska? Ja, det är tio gånger lättare att förstå och lyssna till japanska, än att tala. Vid långsam konversation med upprepning så kan jag förstå men snabbt "snack" så är jag hopplöst efter. Men gradvis har jag märkt att jag förstår mer och mer. Det är en himla kick att lyssna till vad någon säger, förstå detta och säga något vettigt tillbaka. Bilderna nedan visar de två lärare vi hade samt vi studenter i B-klassen. Totalt finns det klasser från A till F, där F är svårast. Om ni har svårt att hitta mig på bild nummer två så är jag längst till vänster i bilden:

Vi åkte till en ö som heter Enoshima. Den är i förbindelse med fastlandet med en lång bro. På denna ö, för över hundra år sedan, lät en rik köpman uppföra en exotisk trädgård med inslag av europeiska blommor och allsköns botaniska former. Denne köpman heter Samuel Cocking (http://en.wikipedia.org/wiki/Samuel_Cocking_Garden). Med det lämnar vi honom åt rullorna. Han var säkert en hygglig prick men jag kan ju för fan inte bladdra om honom i evigheter. Enoshima var en positiv upplevelse, att det var fint väder bidrog säkerligen också till detta betyg men på det hela så var det mycket kul att åka dit och se det Stora Havet. På den reklamfolder vi fick så står det på härlig engelska varför man skall åka dit: "When you want to see a vast sky and ocean, this is your Enoshima strolling time. Happy events await you". Det bådar ju gott. Vi åt lunch där, var uppe i utkikstornet, knallade runt bland smågatorna, tog bilder. Vi låter bilderna nedan tala för sig själva:

Jag gillar formuleringen nedan gällande förbud av fritt springande djur (hundar antar jag): "No uncaged animals". Självklart skall alla hundar/djur föras fram i burar. Koppel och sådant skit är på tok för slappt, en rejäl stålbur vinner fem gånger av fem:

På fastlandet sträckte sig en lång badstrand ut sig, vilken vi begav oss till. Det var kul att knalla runt i sanden, träffa hundar, se på folk som surfade samt titta ut mot det Stora havet (för övrigt namnet på en bra låt av Jakob Hellman):

Efter denna mastodontpromenad så avslutades dagen på en "isakaya" (d v s typ japansk tapas, mkt gott och trevligt). En stor, kall öl beställdes in omedelbart, åå så gott!:

Senare på kvällen när vi var på väg hemåt, stötte vi på en lealös figur. När vi steg av tåget vid vår station fann vi denna man sittandes i komfortabel ställning. Hans tillstånd, beaktande tiden på dygnet, är inte unikt. Många japanska män jobbar arslet av sig till sent på kvällen (eller ja, man är i alla fall på jobbet sent, sedan kan man diskutera hur pass effektiv man är 22:00). Efter det är det inte ovanligt att man tar en eller flera öl med sina arbetskolleger, för att sedan berusad i olika grader bege sig hemåt för att sova ett par timmar innan det är dags att slå upp ögonlocken för en ny härlig dag. Notera mobiltelefonen han har i handen. Med kraft och jävlaranamma hade han tänkt ringa sin fru för att mumla fram att han är på väg hem. Men kanske tog han slut innan han hann ringa, eller så ringde han, mumlade, för att sedan somna. Jag tycker vi röstar på det sistnämnda förslaget för att hedra den japanska samurajandan:

Avslutningsvis vill jag visa bilden nedan. Sällan har jag sett/läst en sådan spännande kombination av mat och dryck, men det är säkert en mycker bra kombination:

Det var allt från eder Doktor i Japan för denna gången. Och kom ihåg: Det är ok att sila sanden ifrån gruset, men gruset skall aldrig silas ifrån sanden. eller som en av Enoshimas slogans lyder: "Act locally, think globally". Ha en trevlig helg!

Karate i Tokyo

Uss! Den karatestil jag tränar heter Shotokan. Dess grundare heter Funakoshi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Gichin_Funakoshi). Hur ser då Funakoshi ut? Är han liten, smal, långt skägg, sittandes i lotusställning mumlande fraser som "It is nice to meet girl in park. But it is nicer to park meat in girl!" well, i bilden nedan sitter han i alla fall i lotusställning, men vi kan bara gissa om han mumlar eller precis mumlat något. Bilden nedan visar Herr Funakoshi, i den senare delen av hans liv. (Bilden (teckningen?) fanns inne i den dojo som jag tränade i, läs nedan):

Shotokans huvuddojo finns beläget i Tokyo så Dr Svensson har naturligtvis begivit sig dit för att träna. Jag var där 2006 också och tränade. Det är jäkligt bra upplagt, man kan träna 4-5 gånger per dag om man vill. Tränarna håller hög kvalitet. Nedan ser ni mig närma mig dojon, jag klev av vid Iidabashi (tågstation), sedan fick jag leta mig fram lite men det gick bra till slut.

Nåväl, jag famlande fram i den tryckande hettan, men eftersom jag varit där förut så liksom kände jag med mina sinnen mig fram och rätt som det var så stod huset framför mig. Ett tillägg: Vintern som var här i Japan var den kallaste på 52 år och den nuvarande regnperioden kommer vara ovanligt lång, fuktig och het enligt tv:n, hallelulja!. Nåväl, så här ser byggnaden ut:

Det finns flera plan, på plan 3 finns en lite mindre träningssal och på plan 4 är den större träningssalen belägen, där jag tränade. Plakatet som visas på bilden var reklam för den 53:e upplagan av JKA All Japan Karate Championship, alltså typ SM-mästerskap för Shotokanstilen i Japan. Jag fick fribiljetter av tjejen jag pratade med i receptionen som tog emot mig när jag skulle träna. Mer om detta nedan, där det visas filmer och bilder från denna tävling. Åter till min träningssejour. Totalt var vi en kanske 12 personer som tränade, inte så mkt, men desto bättre för oss då vi fick en mer personlig träning. Efteråt pratade jag med en trevlig snubbe som kom ifrån New York men bott i Japan i över 20 år. Han hade precis haft ett uppehåll från karaten på 2 år efter att han haft problem med ryggen. Efteråt när han sagt det, kom jag att tänka på att det där är ganska så typiskt för de som tränar karate (även andra kampsporter kanske), att man liksom blir biten för livet, det är som ett positivt gift, man slutar aldrig (troligtvis) att träna. Och om man gör det så är det oftast i form av uppehåll. Filmen nedan visar hur det såg ut innan träningen gick igång:

Träningen var ganska så tuff för en relativt otränad Dr Svensson. Ena halvan ägnades åt att gå fram och tillbaka i grundställningar. Den andra halvan höll vi på med kata, d v s man rör sig i ett förutbestämt rörelsemönster mot inbillade motståndare. Tränaren, dagens sensei, påpekade vikten med att ha sned höft, tillbakadrag med handen, snäpp i kickarna, hastighet, blicken mm mm. Alltså som en vanlig träning i vår karateklubb (Haninge Budoklubb)! Alla har inte turen att ha en så pass bra tränare som vi har i Haninge Budoklubb, Björn Grunstein. Det är jag tacksam för, att ha fått kunnat träna karate under en så pass kunnig ledning/guidning under många år. Nåväl, nedan ser ni Dr Svensson ståendes framför den japanska flaggan efter träningen, aningen svettig:

Det var skönt att sedan när jag kommit hem, kunna ta en kall dusch, öppna en kall öl och summera dagen som gått, samtidigt som jag planerade min utflykt till tävlingen som jag nämnde ovan. Jag beslöt att gå dit på lördagen, även om finalerna var på söndagen. Orsaken till detta val var att undvika den stora folkmassan, dessutom, det var ju inte direkt dålig karate som uppvisades där på lördagen så jag fick min dos av kvalitetskarate ändå så att säga. Jag var där från typ 13-17 och under den tiden såg jag himla fin kata, och bra kumite (fighting). Jag räknade till totalt fyra riktigt fina tekniker som jag såg under kumiten. En var en kick i huvudet med kontroll. Man hörde riktigt hur klatschet hud mot hud hördes i hela hallen. Nedan ser ni byggnaden där evenemanget hölls (det var en gymnasieskola, stor sådan):

Väl inne i byggnaden öppnade sig en stor gigantisk halvsfär av luft, där det fanns totalt 12 mattor där karate utövades under olika former:

Jag satt bekvämt, hade tagit av mig skorna, precis ätit lunch. Det var en riktigt trevlig eftermiddag. Jag tog foton med min stora Canon-kamera, filmerna är med den mindre kameran. Eventuell skakighet ursäktas, jag zoomade in ibland men nackdelen är då att det blir mer skakkänsligt. Nåvä, njut av bilderna nedan, coola sådana om ni frågar Dr Svensson:

Doktor Svensson summerar i filmen nedan hans intryck efter att halva dagen hade gått:

Doktor Svensson hade ju förmånen att se en massa kator och en massa macher hela tiden. Nedan visas två filmer: en match och en kata. Vi börjar med katan:

Och sedan kör vi matchen. Det är en match där den ena tjejen kör över den andra får man väl säga:

Vad gör man då som deltagare när man inte är uppe på mattan och visar sina kunskaper? Jo, man intar en något mer avslappnad attityd som herren i bilden nedan demonstrerar till fullo:

Ja, det var en trevlig dag. Nedan listar jag några roliga eller söta (läs bild på Ylva) bilder. En bild visar förbud mot att gå och röka samtidigt?! Tydligen anses det som ohyfsat här att gå och röka samtidigt. Jag har svårt att förstå detta, även om jag försöker. Troligen handlar det om att personen ifråga blåser ut rök mot andra personer när han/hon rör på sig. Står man stilla kan man se omgivningen och blåsa ut röken där ingen annan befinner sig. Någon annan som har en annan förklaring? Sedan är det en bild på ett coolt hus. I betong, samt egen design, skitcoolt. Därefter på vår söta dotter Ylva! Enjoy!

Nedan ser ni, på bilden, en teknisk lösning för att hindra folk att inte betala parkeringsavgift när en sådan är befogad. När personen ifråga parkerat bilen så skjuter den röda "staven" upp en bit så att det inte går att åka iväg med bilen. Föraren ifråga måste sedan betala en avgift, för att metallanordningen skall sjunka ned i marken igen så att bilen kan köras iväg. Ja, ganska så smart, kanske ett alternativ till våra p-lisor:

Jag läser för övrigt en bok om retorik (av Göran Hägg, rekommenderas) som jag fått av min käre far. Det är roligt att läsa, hur man kan uttrycka sig på olika sätt för att få fram sitt budskap. Betrakta följande mening: "I don´t know much, but I know I love you". Här får läsaren eller lyssnaren intryck av att 1: Personen ifråga är en enkel och ödmjuk person. 2. Han/hon vet inte så mkt. Men en sak är klar, han/hon älskar någon, vilket är det finaste. Kärleken är störst som Prins Daniel sa i sitt tal. Slutsats: Jäkla fin person, visar sin kärlek, det största man kan göra. Ponera dock en annan tolkning: Att personen ifråga är en idiot, totalt okunnig, kan inte så mkt, vad f-n är det. Bättre är ju att säga: "Jag kan en jävla massa, samt att jag älskar dig. " Då är ju personen ifråga bättre rustad att hjälpa sin partner i deras framtida liv tillsammans. Dessutom är det större förutsättningar för att personen ifråga kan bärga ett välbetalt jobb som i sin tur innebär bättre levnadstandard för dem och eventuella kommande barn. Men den meningen låter liksom inte så bra, skrytigt. Samt att det viktigaste i buskapet, kärleksförklaringen, liksom faller bort eller tonas ned. Intressant eller hur?

Ja, det var allt för den här gången! Ha en trevlig helg, önskar Doktor Svensson från Japan.