A Cake in The Making

Den 30:e november fyllde vår dotter Ylva ett år. Vi beslöt redan på ett tidigt stadium att vi själva skulle baka tårtan. Beslutet var enhälligt utan några invändningar. Vi beslöt vidare att välja en klassisk approach med grädde och frukt, ty denna väg är enkel och passar våra något begränsade kunskaper inom ämnet.

Den kanske viktigaste delen i tårt-bakningsförfarande är nog skapandet av tårtbotten. Här krävs insikt, disciplin och uthållighet. Bilden nedan visar mig och Erina i starten av denna viktiga aktivitet, Vi utstrålar självförtroende och en härlig "go"-känsla om uttrycket tillåts!:

En kombination av handledsvispning och maskinvispning utfördes där bland annat degen/såsen värmdes upp av ett omkringliggande lager av hett vatten (med plast emellan). Efter mkt vispande hälldes resultatet ned i en form och sedan in i ugnen. Vi studerade noggrant vad som hände inne i ugnen och efter utsatt tid tog vi ut formen, och följande syn mötte våra kritiska ögon, succé!

Så, grunden var lagd till det kommande mästerverket. Vi hade valt råvaror noga och utfört besvärjelsen (läs bakat kakan) med inlevelse och passion. Nu var det bara att fortsätta hålla tempo och inte slappna av. Jag skulle vilja jämföra/likställa detta ungefär som att återvända från Mount Everests topp, d v s man har nått målet, och väl på väg hem börjar man slappna av, men det är då olyckorna inträffar. Här gällde alltså högsta möjliga skarphet, inte slappna av, hava uthållighet samt ett nöjt sinnelag för att hantera svårare stunder framöver. En slags yoga-situation infann sig hos mig, där jag var ett med målet. Denna sinnesbild kan man förnimma i mitt ansikte i bilden som visas nedan!

Jag fattade en kniv i mitt transiala sinnestillstånd och sågade botten i tre delar, där bredde vi ut en vätskeliknande konsistens bestående av mosade bananer, citronsaft och persikasaft. Detta visas i all sin hast nedan, så att vi inte missar något steg i tårtbaknings-förfarandet:

Nästa steg får inte underskattas. Det handlar om att rensa vindruvor ifrån sina kärnor. Här måste man använda känsliga handleder för att inte skada frukten för mycket, då de senare skall användas som dekoration (och imundigande-objekt såklart). Jag tog tid på mig och vid eventuella stresssituationer som uppkom, typ skrikande barn, lät jag ett långsamt "Auuom" lämna mina läppar medan jag log vänligt och stirrade stumt framför mig. Detta var en lyckad ansats, för slutresultatet blev "super" som amerikanarna säger. Bilden nedan visar tårtans status efter att vindruvor och grädde applicerats på tårtbotten:

Nästa steg utfördes av Erina. Det handlar om att använda sin konstnärliga ådra, att visa tårtans topp mot omvärlden. Persikaskivor applicerades på tårtans topp. Erina valde ett cirkulärt mönster, vilket var att föredra då vi tänkte ha en text i mitten av tårtan senare. Då hade det ju varit mindre begåvat att ha en massa frukt där vi tänkte ha text, ja, ni förstår problematiken. Bilden nedan visar Erina i skapande-tagen!:

Det sista steget handlar om att uttrycka vad denna aktivitet handlar om, skapa teamkänsla, javisst, lära sig hantera grädde, javisst, sitta vid ett bord, javisst, men det viktigaste är ändå att Ylva fyllde ett år och att vi ville fira henne ordentligt. Sålunda skrevs texten som visas nedan. Jag använde en "chokladpenna" för denna aktivitet, där såsen ifråga skulle ha en temperatur mellan 50-60 grader tydligen. Vi gjorde vårt bästa och försökte uppnå detta temperaturintervall. Jag tror vi lyckades, men är inte säker. Resultatet av skriven text skådas nedan:

Så. Mästerverket var klart. En tom känsla infann sig hos oss. Vad skulle vi göra nu, när vi skapat det bästa. Allt annat måste ju bara kännas meningslöst. Ungefär som Stefan Edberg måste ha känt när han drog sig tillbaka ifrån tennisen vid 30 års ålder. För tidigt skrek många, men perfektionisten Edberg kände sin kropp och visste att han redan presterat det bästa han kunde. Därför valde han att sluta med tennis och börja med aktier. Innebär detta att vi aldrig mer kommer baka en tårta kan den ihärdige fråga sig? Onej, vi får inte dra liknselsen för långt, vi kände bara att nu blir det ingen tårta mer denna månad! (inte förrän i januari då Erina fyller år...).

Erinas moster och morbror med familj kom över, vi åt mat, tårta och drack gott vin. Lilla Ylva fick en en maskinboll av morbror Eychan, där man kan trycka på olika knappar så att olika melodier spelas upp, briljant irriterande! Denna boll samt Ylva skådas nedan:

Bilden nedan visar familjen Svensson/Yasukawa, med den numera ett-årige lilla Ylva. Ett stort grattis på din födelsedag önskar pappa och mamma!


Vad hände nudå med tårtan, gillade Ylva den, eller blev det bara lite pet i den? Svaret är att Ylva drog i sig två portioner, fick en hög dos av socker i sig, och var speedad i en timme ca! Nedan visas Ylva i tårt-ätartagen! Ohh, hon har ärvt pappas aptit!

Det var allt för denna gången. Återigen, ett stort grattis Ylva på din födelsedag! Vi flyttar till Tokyo imorgon, så ni har att se fram emot rykande färska inlägg från denna metropol vad det lider.

Ha det så bra, önskar

Dr Svensson

Mörkt och grått novemberväder... NOT

Konichiwa! Den 2:a december är det dags för oss att flytta till Tokyo, så det börjart bli count-down här för oss i Shimonita. Det har varit en trevlig upplevelse här i Shimonita, Erinas föräldrar har tagit ordet gästfrihet till nya dimensioner. Titt som tätt har vi varit på besök hos släktingar, ikväll är det Erinas kusin med fru som bjuder på middag/fest. De bor typ 15 meter från detta hus, så vad gäller kommuniktioner är det den mänskliga motorn som gäller så att säga för att ta oss dit och hem.

Jag tänkte i detta inlägg visa lite bilder på Erinas släktingar och föräldrar (är föräldrar också släktingar eller går gränsen där för typ kusiner?). Sedan blir det lite input från mina/våra promenader, då det blivit ganska mycket av den varan. När vi väl är i Tokyo kommer vi inte att få se dessa vyer, utan då blir det mer skyskrapor och cement, men det är ju trevligt det också.

Erinas systerdotter sov över här en natt, Emi heter hon, och är 10 år. Hon var en hejare på Othello och höll så när på att spöa självaste Doktor Svensson (om nu det skall vara någon bragd, Erina har för övrigt spöat mig varenda gång). Emi bor med sin familj sydväst om Tokyo om jag förstått det rätt, och jag hoppas möta dem snart när vi anländer till Tokyo.

Nedan ses Emi (glad) och Ylva (ledsen):

Här är vi i "othello-action", där Erinas mamma Miyoko med en trött Ylva ses i bakgrunden:

Bredvid detta hus bor Erinas moster Masae, i en lägenhet. Hon har många vänninor och där händer det alltid något verkar det som. Vi blev inbjudna för att ta del av hur nudlar tillverkas egenhändigt. Det var kul att se. Jag misstänker att spaghetti tillverkas på liknande sätt. En klump med deg som plattas ut, för att sedan skäras i strimlor. Min insats blev att platta ut degen. Jag vill hävda att jag var som skapt för denna uppgift. Med min bastanta kroppshydda gjorde jag degen platt som en pannkaka med några fottryck. Till min hjälp hade jag också en mycket fin tröja, som ses på bilden (bredvid mig på bilden syns Erinas pappa Tatsaki, 77 år gammal men i god form):

Nedan skådas slutresultatet:

Det har som sagt blivit en hel del promenader, och för en svensk som är van vid gråa novembermånader så är det en upplevelse att helt plötsligt få se solen skina på en blå himmel, där man kan gå med shorts och t-shirt fastän det är 26:e november. (Vi kan ha denna kommentar i åtanke nästa sommar, om vi fortfarande är kvar här då, i sådana fall lär det komma inlägg som spyr galla över den gassande solen, men i skrivande stund uppskattas den :-)). Nedan visas en bild på Erina, Tatsaki och Ki när vi var ute på promenad. Tatsaki hade guidat oss upp på en kulle med fin utsikt över Shimonita. I bakgrunden kan man vagt se ett stort berg vilket jag glömt namnet på. Det finns typ 6-7 stora berg som reser sig högt upp i skyn runtomkring oss, många av bergen kan för övrigt bestigas och det finns utstakade leder som man kan nyttja om man skulle vilja ge sig i kast med ett sådant kraftprov. Tydligen var det en känd manga-konstnär (ritar japanska gubbar) här som nyligen försökte bestiga ett av de värre bergen, men ramlade ned och dog, så frågan är om man skall kalla det kraftprov eller dumdristighet, båda kanske? Hursomhelst, nedan visas bilden som sagt:

Man lägger ju märke till en del grejer när man traskar runt här. En sak är bland annat att japanerna tydligen har klistermärken på bilarna som identifierar t ex som föraren ifråga är gammal, nyligen tagit körrkort etc. Jag tycker grundprincipen är bra, men sedan kan man ju fråga hur effektivt det är. Om 93-årige Yukoa plötsligt svänger ut helt galet på en väg, så hjälper ju det inte att det finns ett litet klistermärke där bak, men å andra sidan är det bättre än inget. Man kan ju se det bakifrån vid trafikljus t ex. Jag kan tänka mig att i framtiden kommer det finnas avancerade radars i bilarna där det blinkar och har sig, där man kan se vilken "typ" det är som kör ett fordon, kanske en bra idé. Vidare så har japanerna gula registreringsksyltar för bilar som klassas som särskilt små. Normalstora och större fordon har vit färg på sina registreringsskyltar.

Bilden nedan visar ett klistermärke som säger typ att "Föraren av detta fordon är en gammal j-vel, så se upp för fan hur han/hon kör. Håll avstånd!"

En annan sak jag noterat med mitt skarpa sinne för detaljer är att det finns en himla massa lokala, små "kyrkogårdar" här i omgivningen, d v s typ tempelstenar över nära och kära som avlidit. Tydligen är det så att japanerna kan ansöka om tillstånd från staten att få lov att bygga/resa en plats där de kan begrava anhöriga. Det är möjligt i dessa delar av Japan där det inte bor så mycket människor. Det verkar som det är ganska enkelt att få dessa tillstånd, för det finns mycket av dessa små "mini-kyrkogårdar". Nedan visas en bild på en dylik sådan:

Jag var på promenad för någon dag sedan med hund och barnvagn, det var tyst, det enda som hördes var Kis flämtande, och de knarrande ljuden från barnvagnen. Jag hade kepsen långt neddragen och kisade med ögonen, studerandes omgivningen med en bister min, redo att agera om det så skulle behövas. Det var vackert väder. Min bror gjorde då liknelsen mellan mig, Ylva och Ki kontra "Lone wolf and cub" (http://en.wikipedia.org/wiki/Lone_Wolf_and_Cub). Vi båda är gåendes ekipage, sökandes nya vägar i ett okänt område. Jag och Lone wolf har liknande kunskaper i martial arts, och vi ser likadant på världen. Iakttagandes, tysta, värderande....

Nedan visas bild på Lone Wolf and Cub (eller är det på mig, Ylva och Ki, ja vi är så lika så det är svårt att skilja oss åt):

När vi gick där i den tryckande höst-hettan (obs! kanske nytt ord för kallfrusna nordbor?), flög det plötslig en rovfågel över huvudet på mig, seglandes ned på sina spetsiga attackvingar ned i en dal. Jag tycker det är något speciellt med rovfåglar, jag har sett någon ibland i Sverige, även för en totalt okunnig så ser man oftast direkt att det är en rovfågel. Jag blev så tagen av detta skådespel att jag senare filmade området där fågeln ifråga majestätiskt kommit glidandes med sin kraftfulla hållning och skarpa blick. Nedan visas en film där ni förutom att få se fin natur även får ta del av Doktor Svenssons ornitologiska kunskaper. Håll till godo!

Ok, detta var allt från Doktor Svensson för den här gången. Sköt om er och ha en trevlig helg (här är det alltid helg!).

Ödmjukt, eder

Dr Svensson

Nippon Update

Tjena fan, här är Doktor Svensson som har intressanta grejer att meddela ifrån Japan (säg Ja till Apan, Japan. Uttrycket myntades av någon i Galenskaparna).

Idag var vi och besökte ett litet onsen, familjedrivet, lät ju gulligt men det var som man säger på engelska "fucking bad". Erina visste inget om detta onsen, mer än det vi läste från en broschyr vilket verkade lovande. Vi bestämde oss för att åka dit, för att vi ville prova på ett nytt onsen, alltid roligt att beta av flera så man kan jämföra. Det var dock svårt att hitta dit, skyltningen var minst sagt undermålig men till slut kom vi fram till ett ensamt hus vid slutet av vägen. Vi knackade på och en äldre dam öppnade långsamt dörren. Vi var de enda gästerna, och det var mörkt och tyst i huset. Damen ifråga var kort och bastant och hade en vänlig, mild uppsyn. Hon trodde jag var en professionell volleybollspelare, men jag förklarade för henne att jag är endast är professionell på att titta på tv och dricka öl. Hon lyssnade på min utsago och nickade allvarligt. Sedan vände hon sig mot Erina och förklarade vägen till badet. Därmed var vår diskussion över och vi pratade aldrig mer. Efter att den mystiska damen visat oss var badet låg slank hon iväg bakom en dörr, och tystnaden infann sig.

Vi öppnade dörren till badet och det visade sig att badet ifråga med tvagningsutrymmen var slitet något så in i h-vete. Spindelväv i taket, halt, slemmigt golv, gult vatten som var svalt... Man kunde fylla på med varmvattenkranen dock, så det var ju bra. Vidare stod det skumma träfigurer runtomkring på golvet längs ena sidan. När vi gled ner ensamma i det lilla onsenet infann sig en spöklik känsla, nästan lite twilight-varning. Var detta måhända den japanska motsvarigheten till "American Psycho". Kanske var damen ifråga en avlägsen släkting till Norman Bates mamma?? Snart skulle hon komma rusande med ett samurajsvärd och skrika med en gäll röst "tjing tjing tjing!!"

Men inget överfall kom, det enda som överfall oss var den kompakta tystnaden. Vi gick snabbt upp ur badet, duschade, klädde på oss och gick mot bilen, då dök damen upp igen bakom oss i hallen, tyst iakttagande oss med huvudet på sned. Hon stod stilla och stirrade på oss hela vägen från huset till dess att vi åkte iväg med bilen. Ett underligt möte, ett fascinerande möte, ett möte mellan Damen och oss. Nedan visas en bild på onsenet. Det var värre än det ser ut skall tilläggas om ni tycker att det där var väl inget.

Nej usch, nu måste vi lätta på stämningen lite. Nedan tänkte jag visa lite mer bilder på hur Erinas hus ser ut och omgivningen. Det kan ju vara av intresse kanske för den hängivne läsaren att se hur Doktor Svensson bor. Nedan visas deras terass där det är finfint att sitta och ta en öl eller kaffe:

Precis nedan till vänster går en väg som förbinder dessa hus med ett antal hus längre ned i dalen så att säga, vägen visas nedan.

Och om man tittar ned i dalen ser det ut så här i höstens tecken:

Här är en till bild på Erinas föräldrars hus, taget från en annan vinkel:

Det blir ganska vackert tyckte jag när dimma svepte ned från bergen:

Erinas pappa har visat mig runt ibland i närområdet. En promenad vi var på inkluderade visning av kiwiträd och dess frukter. Det var tydligen dags att plocka frukterna och tanken var att vi skulle hinna få se de fallfärdiga frukterna, men när vi kom dit så hade redan de flitiga, japanska gamla bönderna plockat all frukt, men träden var ju kvar. Det är korta träd, där kronorna liksom flätas ihop med varandra. Så man kan gå in under detta "täcke", ganska så coolt faktiskt. Bilden nedan visar hur det kan se ut när man är inne bland denna trädmatta:

Avslutningsvis blir det tre bilder på hundar, dessa roliga varelser med sina impulshandlingar och sitt spontana, rena beteende. Först en bild på mig och en vallhund av någon ras. Hunden var otroligt lydig och kom fram till mig och satte sig när det var dags för en bild. Bilden togs när vi var på besök på en djurfarm där det fanns lamor, tjocka grisar och en massa annat skoj.

Motparten till den hund som visas ovan är hunden nedan, både i utseende och beteende. Denne barske herre sket fullständigt i min närvaro och tittade bara stelt rakt fram, han kanske undrar var det finns någon brevbärare som han kan sätta tänderna i?:

Sist men inte minst (eller jo kanske tyngdmässigt) så kommer det en bild på Ki, Erinas föräldrars hund, taget idag vid vår dagliga promenad. Hon tittar majestätiskt ut äver nejden, spanandes efter något antar jag:

Ok, ha det bra! Vi flyttar till Tokyo om någon vecka, så då kommer det rykande färska inlägg från denna coola, stora stad.

Ödmjukt, eder Dr Svensson

Hej på er i höstrusket! Det är dags för en "Nippon Update". Här rinner dagarna på av bara farten och jag har börjat anpassa mig till livet i Japan, som än så länge begränsas till Gunma. Detta inlägg kommer lägga fokus på vad man kan förlusta sig med här i omgivningarna, d v s ett smakprov på vad vi hunnit med hittills, emellan blöjbyten och uppe-sittar-nätter med missnöjd dotter, vilket förekommer med jämna mellanrum. Vi har börjat trappa ned på amningen, vilket är som att avgifta en tung heroinist skulle jag kunna misstänka.

Men nog om blöjbyten, innan jag börjar prata och visa bilder om diverse utflykter i omnejden så vill jag ta upp en tidigare påbörjad tråd, nämligen den om Gud och hans hus. Dessvärre eller lyckligtvis (beroende på hur man ser på det) så var det inte Gud som bodde i det fashionabla hus jag plåtade och visade i mitt förra inlägg, trots all önskvärd tydlighet med en skyld med "GOD" på dörren. Det visade sig att det handlar om en frisörkedja med självförtroende. De anser nämligen att de har en sådan gudabenådad skicklighet att klippa folks hår att den är snarlik vad Gud han/hon själv skulle klara av, därav deras skylt/slogan "GOD" på framsidan. Jag såg nämligen en liknande skylt på en annan plats, och efter lite frågande till Erinas mamma så är detta den troliga förklaringen. Bilden nedan visar "beviset" så att säga. Läg märke till den härliga engelska grammatiken! Jag tycker rytmen/ordflödet kan liknas vid "Wash and go!" om ni kommer ihåg den reklamen:

Så nu kan vi lägga Gud och hans husplaner åt sidan och fokusera på vad som finns att göra här i Shimonita eller runt Gunma. Vi kan börja med en bild på den golfbana som finns här, bara 15 minuters promenad härifrån. Jag blev förvånad över kvaliteten på gräset och banornas utformning måste jag säga, även om jag inte spelar golf, men fint som attan var det och titt som tätt kom äldre välbärgade japaner körandes i små elbilar fram och tillbaka mellan olika banor och till huset. Bilden nedan visar utslagspunkten från banan direkt bakom entrén/huset där man kom in. Erinas pappa hade ordnat så vi kunde få gå och ta oss en titt på banorna även om vi inte skulle spela.

Sedan finns det en djurpark här i närheten vilken vi har besökt. Det var en trevlig upplevelse. Man sitter mest hela tiden i bilen och kör sakta fram på en väg och passerar olika zoner, t e x tigerzonen där fritt springande tigrar förekommer, så det är en god idé att inte veva ned rutan och skrika högt, för det är då troligtvis det sista man gör här i livet. Det fanns en mellanzon där man kunde parkera bilen, gå på toaletten, och titta på mindre farliga djur, typ vit kanin eller japansk get. På det hela taget var det en fin djurpark, påkostad där djuren mestadels verkade ha det bra, hur bra nu dessa djur har det i små inhägnader. Dock går inte djurparken särskilt bra ekonomiskt så den kanske lägga ned inom kort trodde Erinas föräldrar.

Ok, nedan kommer en serie med bilder på olika djur vi träffade på. Håll till godo!

Bilden nedan är häftig tycker jag i all sin hårdhet. Det är en sliten, gammal lejonhanne som fortfarande lyckades bevaka ett eget harem med fyra honor. Han har dock fått ett par smällar från konkurrerande hannar som ni kan se:

För att inte försumma vårt behov av kultur gjorde vi ett besök på ett museum i trakten som hade dels en utställning om ben, d v s engelskans "bones" vilket ungefär var lika upphetsande som att se på rapport klockan 21:00. Men det fanns även en utställning om jordens utveckling och männsiskans roll för att bevara vår jord (javisst ett slitet tema men det funkade). Under besöket på "bones"-utställningen fann jag dock detta flodhästkranium som var imponerande:

På den andra utställningen började man att vandra bland dinosaurier, dels fanns det en tyrannosaurus rex i naturlig storlek, som rörde på sig, t o m ögat rörde på sig och tittade ned mot en, inte illa. Nedan visas en film om detta (ja, inte hur ögat rörde sig men hur rexen rörde sig alltså. Inte för att jag har något emot ögon, men det hade varit svårt att zomma in ögat och jag tänkte att det är intressantare att se hela kroppen, eller hela kroppen, jag menar hela konceptet, eller koncept och koncept, jag menar upplevelsen, eller upplevelse och upplevelse.... (FOTNOT: Här behövde författaren en kopp kaffe, denna dryck är nu inmundigad och inlägget fortsätter).

När vi gick vidare så var det dags för lite mat för Ylva och vi slog oss ned på en bänk för att ge henne lite, detta var tydligen inte tillåtet utan det fanns ett särskilt rum för att mata/amma små barn. Det fascinerande var att det inte dröjde mer än 5 sekunder innan en japanska var framme och informerade oss om detta snedsteg. Vidare såg vi en film senare bakom stängda dörrar, och när filmen var klar dröjde det inte mer än 2 sekunder så öppnades dörren och vi guidades ut från salen. Den japanska effektiviteten är imponerande med det är samtidigt något mekaniskt läskigt bakom det ibland. Nåväl, vidare fanns det en serie rum om evolutionen från apa till människa vilket var intressant. Tydligen tyckte museum-ledningen att en viktig aspekt att belysa i denna evolution är rumpans utveckling. Jo, ni läste rätt. Det fanns en vägg med rumpor, från tidig apa till modern människa. Nedan visas denna bild, enjoy!

Det fanns även en del björnarter på utställning. Nedan visas en bild där jag med Ylva i ena handen nockar en isbjörnshanne på 600 kg, it´s all in the wrist!

Nog om museér. Ett självklart måste är att bevista ett onsen, vilket vi gjort. Dels ett på landet, men även ett "fake onsen" här inne i staden. Jag måste säga att det inte märks ngn skillnad, det i staden tar det bara 5 minuter med bil, kostar 40 kronor ca så får du bada och basta. Tydligen subventionerar Gunma alla Gunma-bor onsenbesök, därav den låga kostnaden, ett bra initiativ tycker jag då man fräschas upp väsentligt efter ett dylikt besök. Nedan visas en bild på onsen ute på landet (d v s riktig varmvattenskälla):

Ja, detta var ett smakprov vad man hunnit med här i Gunma. Jag avslutar inlägget med två bilder. Den första bilden är på ett hus jag noterat när jag gått på mina promenader med hunden Ki. Huset är jättelitet, alltså förkrympt om ni förstår vad jag menar, som att ta ett stort hus, men dela alla mått med 2 ungefär. Det måste bo en jätteliten japan i det huset. Det kanske inte framgår på bilden men jag skulle få krypa ut på balkongen där, fascinerande. Jag hoppas få se någon visa sig där på balkongen någon gång. Fast det är ju klart, de river ju husen med jämna mellanrum i Japan på grund av jorbbävningar och fuktskador mm, så om det är en liten japan som skall bo där så spar han/hon/dem ju pengar på att använda mindre av virke mm. Nedan visas huset:

Den andra bilden som visas nedan är på min söta dotter Ylva taget för ett par dagar sedan:

Ha det så bra önskar Dr Svensson ifrån Japan. Over and out, til next time.